Supermarket är alltså en konstmässa. Det är om jag förstått saken den inte så kommersiella konstmässan till skillnad från ”konstmässan”. En mässa brukar normalt vara en plats där ett antal aktörer hyr en monterplats och ställer ut sin vara eller tjänst för att antingen A-knyta nya kontakter, B-hitta nya kunder, C-göra sin vara, produkt känd för en publik. Det brukar normalt vara en ganska utåtriktad verksamhet.

När man knyter nya kontakter så kan det vara bra att visa intresse för de som går förbi och/eller stannar upp vid ens monter. Det kan rent av vara bra att se personen i ögonen och säga ”hej, välkommen in… vi sysslar med bla bla bla…” Om man gör så kan det bli ett samtal och en kontakt där både monterbesökaren och monterinnehavaren får ett ömsesidigt utbyte. Gör man det inte så händer det ingenting. Alltså kan jag konstatera att det inte är därför man är med på en konstmässa. Den enda utställare som över huvud taget bemödade sig att säga hej var en förtjusande lång, mager transa från Singapore. Han/hon var ivrig att förklara deras nog så intressanta projekt med genderfrågor. I övrigt så var det glest med ögonkontakt. De flesta monterinnehavare satt med en laptop i knäet och höll på med något verkligen viktigt eller så satt de i någon djup diskussion med någon annan monterinnehavare.

När det gäller att hitta nya kunder så går det kanske bort eftersom Supermarket nu inte är kommersiellt. Eller?
Jag la även märke till en annan sak. Och det kan vara så att jag inte hängt med riktigt i de senaste konsttrenderna. Har man helt och hållet tappat bort presentationstekniken? I alla fall jag blir inte imponerad när ett verk har hyfsad idéhöjd, helt ok skickligt genomförande men sen är monterad på en spacklad och vitmålad plywood med stora sprickor. Det fanns liknande exempel med både traditionella tavlor med kanske framförallt bland alla projektorer som stod lite hur som helst. Ibland undrade man om det var projektorn som var själva verket. Vidare verkar det som att den mycket enkla anordning för att visa var konstverket slutar och väggen börjar, ramen, är helt ute. Trenden verkar vara att helt sonika bara häfta upp allt på väggen.

Usch, jag börja låta som riktig gnällgubbe. Och det är jag kanske. Men jag hade nog förväntat mig mer, även av ett ickekommersiellt konstjippo som den här.
Om man bläddrar i katalogen, en slick, mycket diger och välproducerad sak så presenteras verken på ett helt annat sätt än på monterväggarna. I katalogen kan man faktiskt tro att det handlar om just konst.

Men trots allt detta så fanns det några guldkorn bland utställarna. Förutom transan från Singapore så fanns där ett galleri från Bosnien Herzegovina med starka bilder, speciellt akvarellerna, från kriget.

Så antingen har jag inte fattat nånting eller också får ni skärpa er.